Lantraser är populationer av husdjur som anpassat sig till lokala förhållanden under mycket lång tid. "Rasen skall ha funnits tillräckligt lång tid i ett område för att djuren skall ha hunnit anpassa sig till sin miljö. I miljön ingår påverkan från många faktorer till exempel klimat, jordmån, landskapsstruktur, vidare betesväxter, sjukdomar, skötsel- och fodervanor, samt brukarens önskemål om produkten" (Hallander 1989).

Dessa djur anses av många som oekonomiska och inte tillräckligt produktiva i dagens intensiva jordbruk. Vad som då glöms bort är att dessa djur är en levande del av vårt kulturarv och att de betydde mycket för människorna på landsbygden förr i tiden. Det är dessa djur som till stor del har skapat vårt unika odlingslandskap i stora delar av Sverige.

Dessutom är de en viktig genresurs då man idag inte kan veta vilka egenskaper som kan behövas i framtiden.

Djuren är ofta rörliga och goda födosökare, vilket gör dem till duktiga betesdjur. Lika lite som lantraserna passar in i det moderna jordbruket lika bra passar de på fäbodar, naturreservat eller i andra miljöer där produktionsegenskaperna inte kommer i första rummet.

Lantraser har egenskaper som under lång tid anpassat sig till den unika svenska landsbygden och är därför väl värda att bevara inför framtiden.